Att du inte ens kan inse det själv.
Att du inte ens kan inse
att du bara gömmer dig.
Du gömmer dig för sanningen,
och till vilken nytta?
Du gömmer dig tills jag inte letar mer.
Tills du har förlorat mig helt,
och då,
någon gång,
kanske du inser hur det egentligen är.
Vad jag har vetat länge.
Vad du innerst inne vet,
men inte vågar fullt förstå.

Det är tråkigt.
Att du är för svag och för dum för ditt eget bästa.
Men jag har accepterat det nu.
Att det är så.
Och jag går vidare.
Mer och mer för varje dag.
Medan du ligger där under bordet,
stilla och orörlig,
och hoppas att de inte ska hitta dig.

...