Det är så underbart otroligt galet fantastiskt sjukt.
Hela dagen har jag varit igång, fixat en omtyckt video till syrran i födelsedagspresent "Sagan om Sofie" hette den. Skratt och tårar av glädje och kärlek. Mat, kladdkaka, presenter. En trevlig kväll.
Slutkörd tappar jag upp ett bad, och sitter där ett tag, innan mamma låser upp dörren och kommer in hysteriskt. "Jag måste in, de har hittat Nala, det är infekterat, hon satt fast i halsbandet..." Jag är lite mållös först. Men säger sedan: "Men, har de fångat henne, eller...?" "De har henne hemma hos sig." säger mamma stressat och rusar ut igen och låser badrumsdörren efter sig. Lyckan sprider sig i kroppen, och jag gestikulerar ett tyst "JA!" för mig själv.
Jag stressar med att tvätta håret och raka benen, och sedan rusar jag upp ur badet i väntan på att de ska komma hem med vår lilla kisse. 

Det visade sig att hon dock inte kunde komma tillbaka hit på en gång, då hon hade ett rätt djupt sår i armhålan. Hon skulle hem till styvpappa för att tvättas ren och så. Jag följde med dit och hjälpte till, och vi fick rent såret och hela henne. Hon var otroligt duktig, stretade inte emot nästan någonting när jag höll i henne, även om det måste ha gjort fruktansvärt ont. Och sen när jag torkade henne med handduken i knät så spann hon och strök huvudet mot mig. Hon är väldigt pigg också.

Vilken liten kämpe hon är. Hon är typ ett och ett halvt år och har levt som en undernärd och missbehandlad innekatt hela livet, och sen kommit till oss och blivit bättre, försvinner ut och är borta i en och en halv vecka och vi hinner nästan tappa hoppet om henne, och sen helt plötsligt är hon tillbaka igen.
Jag är så lycklig, men fortfarande lite rädd för det där såret. Det är inte så djupt att man ser benet eller så, och det verkar inte vara speciellt infekterat, så vi får väl se imorgon om vi åker till djursjukhuset med henne eller inte.

Åh, ljuva lättnad.