Du och jag = vi


Det är helt sjukt hur mycket jag älskar dig. Mer än jag någonsin älskat någon annan. Det pirrar fortfarande till i kroppen när du kysser mig, och varje gång dina ögon stirrar in i mina. Jag är så lycklig med dig. Mer än jag någonsin varit med någon annan. Och även om jag ibland kan bli smått irriterad så lyckas du ändå få mig att skratta. Jag tror faktiskt inte att det går ens en dag utan att vi skrattar tillsammans. Jag är trygg med dig, jag är lycklig med dig, jag är mig själv med dig. Och det känns som att det ska vara vi - föralltid.

<3

Lycka

Senast jag skrev här så var jag så ledsen som man kan bli. Och sen dess har jag bara inte haft tid, eller lust att skriva. Jag vet inte riktigt varför... Men det har inte lockat. Jag har ju skrivit på andra sätt såklart... Men inte här. I alla fall.

Jag är så obeskrivligt lycklig just nu. Inte sprudlande, och inte hela tiden, men lycklig.
Jag är sambo. Vilket känns helt galet, men rätt. Jag är mer kär än jag någonsin varit. Verkligen. Och lycklig. För att jag har honom, min fina. För att han bor här. Med mig. För att jag får träffa honom varje dag, sova brevid honom varje natt. För att han får mig att skratta. Och tröstar mig när jag gråter. Och för att jag kan göra detsamma för honom. För att jag älskar honom och han älskar mig.

Så lycklig.
<3

"Ingen vet ifall det verkligen hänt"

Sorg är en så obeskrivlig känsla. Den finns där. Länge. Djupt inuti. Och man kan skratta, må bra, vara som vanligt. Tills man ser något, tänker på något, känner en lukt eller ett ljud som påminner en igen. Då kommer tårarna. Det bara forsar ner.

Och jag har fortfarande inte riktigt förstått att du är borta. För det är så overkligt. I min värld skulle det ju aldrig hända, trots att jag hela tiden visste att det skulle det. Och jag vill samla ihop alla fina bilder på dig, men jag kan inte. Jag vill kunna bearbeta det här. Kunna titta på bilder på dig utan att gråta. Prata om dig utan att bryta ihop. Tänka rationellt. Men det går inte. Det går bara inte.

Och på söndag ska jag hem igen. Till familjen. Men den kommer inte att vara komplett, för du är inte där. Och jag undrar när jag ska förstå det. Att du inte kommer tillbaka.

Sorg är en obeskrivlig känsla.


Älska dig förevigt


Jag vet att det är så.
Jag var där och såg det hända.
Och jag kan berätta om det tusen gånger om.
Men ändå kan jag inte greppa att det är verkligt.
För det är inte verkligt för mig.
Du är fortfarande i presens för mig,
när alla andra pratar om dig i imperfekt.
Och du skulle inte försvinna.
Jag ville inte det.
Jag ville ha dig kvar för evigt.
Och jag vet att det inte fungerar så,
men på något naivt sätt så tänkte jag att det kanske gick.

Och jag är stark utåt sett idag.
För jag vill inte att de ska se mig svag.
Men när jag är ensam så bryter jag ihop.
För du var den bästa.
Den jag älskade mest i hela världen.
Min bebis.
Och nu är du borta.

Men jag kommer att älska dig förevigt.

<3

Inga ord

Jag vill inte tänka på det, men jag kan inte sluta.
Imorgon kan bli den värsta dagen i mitt liv.
...

Sex veckor senare

Det gick snabbt det här. Men bra snabbt. Det känns bra. Riktigt bra. Konstigt, overkligt, men samtidigt helt naturligt. För första gången på nästan två år kan jag kalla mig flickvän igen. Då var det inte perfekt. Inte ens i närheten. Trots att jag älskade honom. Sen hände massa saker. Massa, massa saker. Och sen träffade jag dig. Och nu, sex veckor senare, kan jag kalla mig flickvän igen. Ska det bli bra det här? Ja det tror jag.

Jag är lycklig idag.

<3

Jag hade inte fel

Jag fick det bekräftat. En annan kände som jag. Att det var fel. Att det var fult. Riktigt äckligt gjort. Jag hade tänkt att det kanske var mina egna värderingar som gjorde att jag kände så, men det var det inte. Jag förstår mig inte på falskhet. Och jag förstår inte vad folk tror att de ska åstadkomma med det. Att stjäla. Eller försöka stjäla, rättare sagt. För det skulle aldrig hända. Jag är en bra person, och det vet alla omkring mig som betyder något. Jag är en bra person. En sån som aldrig skulle vilja skada. En sån som man alltid kan lita på. En sån som aldrig ens skulle komma på tanken att göra samma sak. Och därför stör det mig. Jag hjälpte, men vad får man tillbaka? Falskhet. Är så trött på falska människor. Jag förstår mig inte på dem. Jag gör verkligen inte det.

Det kanske är sant som de säger. Människor kan inte förändras.

...

...

Det är som att jag motsäger mig själv.
I mina tankar.
I mina känslor.
För jag vill inte,
samtidigt som jag vill.
Känner inte att jag orkar,
samtidigt som jag bara vill slå mig själv i huvudet
för att jag inte kan sluta vara så kluven.
Det är ju lätt egentligen.
Det ska i alla fall vara det.
Men för mig blir det inte lätt.
Det blir svårt.
Svårare än allt.

Och jag vill inte,
samtidigt som jag vill.

...

...

Det är som att du känner av när du ska försvinna igen.
Som om du i ditt inre sett att du inte behövs.
Eller var du där?
Jag undrar det ibland.
Varför det blev tyst så hastigt igen.
Var jag kanske för hård mot dig?
I såna fall var det väl lika bra.
För det är skönt att du inte syns nu.
Nu när jag insett, än en gång, att du inte är värd.
Inte mig i alla fall.
...

För en gångs skull

Det känns bra.
Det känns riktigt jävla bra.
Faktiskt.

Det var bara det jag ville säga.

...

...

Man vill alltid ha det man inte kan få.
Och det är väl därför jag börjar tveka ibland.
Men jag ska göra mitt bästa för att inte låta min hjärna lura mig.
...

...

Snart faller jag nog igen...
Men den här gången är jag inte rädd.
...

...

Blir så trött på det.
På dig.
När du tror att du bara kan göra vad du vill.
När du tror att jag bryr mig.
När du tror att du ska rädda mig från det.
Från dig.
Jag behöver inte räddas.
...

...

Jag vill inte tänka på dig.
Men jag kommer aldrig undan.
Och jag förstår fortfarande inte varför du betyder så mycket,
för det finns ingen rimlig förklaring.
Men det gör du.
Det skulle aldrig funka,
det vet jag.
Och därför vill jag ingenting.
Ingenting annat än att kanske...
Vara med dig.
Ibland.
Kanske.
...

...

Som att du ville försäkra dig om att det var på riktigt. Så kändes det. Och jag vet inte om jag trodde på det heller, men det blev liksom som det alltid hade varit. Efter så lång tid. Och det var skönt, på ett sätt. Känner mig trygg. Som med ingen annan. Alltid. Oavsett hur lång tid som passerat. Oavsett vad som hänt. Alltid trygg. Med mig själv, med dig. Som med ingen annan.
...

...

Kan man tänka på någonting så mycket att det tillslut bara dyker upp?
Det känns som det ibland.

För idag tänkte jag på dig, och så helt plötsligt var du bara där.
Som att livet spelar mig ett spratt.

Och jag undrar om du nånsin kommer att försvinna

Jag förstår inte varför, men ibland är jag tillbaka på samma plats som för ett halvår sen. Psykiskt och fysiskt, för några sekunder. Om jag ser en bild på dig eller någonting som du har skrivit. Tänker tillbaka på det du har sagt. Det vi hade. Om vi nu nånsin haft nånting alls. Läste ditt sms. Så ärlig som du nånsin har varit med mig. Då du erkände att det faktiskt hade funnits nåt. Att det var speciellt. För det var det. Men allt gick fel hela tiden. Det var inte meningen att det skulle vara vi. Och det har jag insett. Det har jag accepterat. Men jag saknar dig fortfarande ibland. Så mycket att det känns som att hjärtat stannar för en sekund eller två. Vill bara tillbaka. Men i nästa sekund inser jag att jag ljuger för mig själv när jag tänker så. Jag saknar ögonblick, men inte alla. Delar av dig. Men inte hela du.

...

Love is evil, spell it backwards, I'll show ya'
...

...

Jag vet inte varför jag började igen.
För nu har det gått så pass lång tid att det inte ska kännas mer.
Men det gör det.
Och jag saknar dig ibland.
Eller, egentligen inte dig, utan mer känslan av dig.
Känslan av att ha någon.

Men jag ska inte göra så igen.
Det ska inte bli som det har varit.
Och jag ska låta dig vara.
Inte höra av mig om inte du gör det först.
Inte göra något dumt.
Bara låta saker vara som de är.

Enda problemet är bara att...
Det är svårare än det låter.

...

...

Jag kan inte låta bli att börja undra.
Saknar du mig nu?
Tänker du på mig nu?
Är det därför du har kommit tillbaka?

För jag är nästan helt säker på att du tog bort mig ett tag.
Så som det känns att du alltid har gjort när det har gått fel,
när det har varit jobbigt.
Du försvinner en längre tid och syns inte förrän du vill synas.

För du vill väl synas?
Att jag ska se dig och börja tänka på dig?
På samma sätt som jag vill att du ska se mig.
När jag byter låt till någonting jag vet att du gillar för att du ska reagera om du ser det.
Patetiskt egentligen.

Och jag vet faktiskt inte om jag ens vill att du ska skriva till mig.
Och jag vill inte skriva till dig.
Men jag vill att du ska se mig.
Att du ska sakna mig.

Men jag vill helst sluta sakna dig.
Du försvinner aldrig.
Jävla skit.


Tidigare inlägg
RSS 2.0