Älska dig förevigt
Jag vet att det är så.
Jag var där och såg det hända.
Och jag kan berätta om det tusen gånger om.
Men ändå kan jag inte greppa att det är verkligt.
För det är inte verkligt för mig.
Du är fortfarande i presens för mig,
när alla andra pratar om dig i imperfekt.
Och du skulle inte försvinna.
Jag ville inte det.
Jag ville ha dig kvar för evigt.
Och jag vet att det inte fungerar så,
men på något naivt sätt så tänkte jag att det kanske gick.
Och jag är stark utåt sett idag.
För jag vill inte att de ska se mig svag.
Men när jag är ensam så bryter jag ihop.
För du var den bästa.
Den jag älskade mest i hela världen.
Min bebis.
Och nu är du borta.
Men jag kommer att älska dig förevigt.
<3
Inga ord
Jag vill inte tänka på det, men jag kan inte sluta.
Imorgon kan bli den värsta dagen i mitt liv.
...
Sex veckor senare
Det gick snabbt det här. Men bra snabbt. Det känns bra. Riktigt bra. Konstigt, overkligt, men samtidigt helt naturligt. För första gången på nästan två år kan jag kalla mig flickvän igen. Då var det inte perfekt. Inte ens i närheten. Trots att jag älskade honom. Sen hände massa saker. Massa, massa saker. Och sen träffade jag dig. Och nu, sex veckor senare, kan jag kalla mig flickvän igen. Ska det bli bra det här? Ja det tror jag.
Jag är lycklig idag.
<3
