Hej hopp!
Idag var en uthärdlig dag i skolan, inte världens roligaste lektioner men med trevligt folk blir allt mycket roligare. Dock var det JÄVLIGT kallt. Dumt av mig att ta på mig för lite kläder. Imorgon ska jackan på!
Köpte med mig fyra böcker hem också. Efter förra kursens misstag att vänta till sista sekunden kände jag att jag ville ha saker klara i tid den här gången. Lika bra det. 
 
Ja... just nu sitter jag hemma hos styvpappa. Ska snart ut med hunden och sen ska jag väl gå hem till sandlådan igen. Dock kanske jag inte ska bo där nu de kommande dagarna, beroende på om jag hittar någon annanstans att crasha till på fredag. Vill inte bo i en sandlåda, extremt jobbigt, väldigt ohygieniskt och smått hälsoriskerande. 
Så, hoppas, hoppas, hoppas på att någon är snäll mot mig!
 
<3

För bara något år sedan kunde jag komma på idéer till berättelser bara sådär, utan anledning. 

Kreativiteten flödade. 

Nu är jag visserligen fortfarande kreativ när jag väl sätter igång med någonting,

men den kommer inte på samma flytande sätt som den gjorde då. 

Samma sak som med ritandet. När jag var liten kunde jag komma på världens idé om vad jag skulle rita, 

komma på en helt ny växt eller varelse utan någon riktig inspirationskälla.

Det är inte så längre,

och det är tråkigt. 

Jag vill vara lika påhittig och lika kreativ nu som jag var då.

Jag vill kunna skriva såna här saker:

The reek of five  

We went out for a walk, my black umbrella and I, on a cold October night,

We had to clear our head from the thoughts that had come to us out of fright.

We had seen many things that night; we had seen them very clear,

Things that might to you seem strange, but to us were very near.

We were not afraid to be seen, since we were not able to,

Nobody would ever see us, not him, not her, maybe not even you.

If you would have seen us, though, we would have startled you by our look,

If you would have come near us, you wouldn't have known all the stupid chances that you took.

Yes, we are crazy, that I can tell,

But we were not so from the beginning, it was made out of the smell.

We will tell you about it soon, but not really yet,

First my black umbrella and I will have to tell you where, when and how this story is set.

It began like most days in our life, we woke up, we opened the door, and we went for a walk.

We didn't bring our voice, because we knew they wouldn't talk.

We met them like most mornings at this time,

In the building down the block, where we had, not long ago, committed our crime.

I, for one, was not really that involved in the killing itself,

I mostly helped to hide our victims and put them on the shelf,

Well, not really on the shelf at all, I just placed them all around,

I put them down so carefully, just so they wouldn't make a sound.

There were five of them, our victims, all together,

Some of them heavy, and one light as a feather.

We liked them all for different reasons; we knew them very well,

It's all about them, really, the story I'm going to tell.

Well, first there was O'Neill, the man with the cat,

He would sit, smoking cigars in his apartment, always wearing his worn out hat.

He would feed the cat, let it sleep, and pet it too,

Until it walked into the hall, and shred his favourite shoe.

Then, first he would ignore it, but very soon tire,

And take the cat, up in his hands, and put it in the fire.

There also was Monique; she was the pretty girl,

She was the only girl in town, who could make your neck hairs curl.

She loved to go out on long dates; she loved to make boys laugh,

She was the boss of a big company, and she slept with all men in her staff.

Monique was very special, we like that girl the most,

If it was here right now, we would be glad to meet her ghost.

Delilah and Maurice were the cutest couple in town,

She would bring him back up, whenever he was down.

We saw them every day, and we were jealous of their love,

We wanted to have it too, all of the above.

The last one of the bunch was Emily, the small,

She was not that young really, no, really, not at all.

More like an old-timer she was, almost 95 years old,

And she actually is nice; don't trust whatever else you have been told.

Now, you may wonder, why all these would end up dead,

Well, then you are just stupid, haven't you listened what we've said?

We felt bad for the cat, so we gave it its revenge,

And Monique was far too gorgeous to bee seen; we sat her on the bench.

Delilah and Maurice were too happy for this life,

They made us both be jealous, so we put in them a knife.

Poor old Emily we liked, and did not kill ourselves, she died of age,

But nobody ever found her; so we took her, all out of rage.

These people are now our friends, and we've kept them for quite some time,

We didn't want to feel the smell, so we froze them down and sprayed the building with lime.  

Although, this day when we went to see them, the smell had come back again,

A fuse had broken, and they had melted then.

So now we're back to the smell, which we were going to tell you about,

It reeked so bad, that it smelled worse than rotten brussel sprout.

Many people felt it, I'm sure,

But none of them ever came to the door

This is because we were there,

And they couldn't see us, we were invisible, they had made that very clear.

They were too afraid to talk to us; they thought we were strange,

Before we would cry about it, tears and moaning would range.

But now we have gone past that, we don't cry any longer,

As they say, and it is true, that don't kill you, makes you stronger.

Now we didn't care about the smell, we let the bodies lie,

We went away from there, never came back, hoping the other people in town would also die.

We had a good time with our favourite five, that's true,

But now it's time for us to leave, my black umbrella and I have more important things to do...

<3

En till låt från nya albumet.

Filmen var bra.
Dock sitter jag fortfarande och stör mig på en sak...
Varför i helvete översätter man "He's just not that into you" till "Dumpa honom"?!
Seriöst, vem kommer på sånt?
Varför kan man inte översätta filmtiteln till någonting i alla fall snarlikt originaltiteln? Varför måste man ens översätta till svenska? GAH! Om de nu måste ha en svensk jävla titel på filmen kan de väl i alla fall översätta, på riktigt? Nästan alla svenska översättningar på titlar är helt sämst.

Haha, så korkat.
Så korkat, så korkat, så korkat.
Men ja, filmen var ju bra i alla fall! ;P 
<3

Nu är jag tillbaka igen!
Först åkte jag in till Kulturama och hälsade på, det var väldigt trevligt. Lyckades stöta på rätt många gamla lärare och det blev en del babblande utöver det jag kom dit för att göra. Gick länge och pratade med min gamla mentor, som tydligen ska bli pappa! Jag är så glad för hans skull! :)
Ja, var väl där och strosade i nån timme, och sen åkte jag vidare till BK och lämnade tillbaka mina jobbkläder, fick min (antagligen) sista gratis måltid och snackade lite med min gamla chef (där är det också konstigt att säga "gamla" btw). 
Efter besöket på BK åkte jag hem, mätt i magen, och nu ska jag väl snart börja plugga igen. 
    
Underbart hur glad man kan bli av att prata med gamla lärare... Nu är jag på riktigt bra humör.
<3 

There´s a golden suit in the back of my closet,

that I bought some time ago.

It was always meant for me to give away, 

but I never really had at chance to.

This suit I thought could never fit you,

so I got you jeans and shirts. 

But from what I´ve seen your old clothes are too small,

and I can´t help but think that the suit would fit great. 

All I want is to give it to you, 

but I can´t bring myself to. 

I´m afraid that you won´t like it,

that you´ll reject it.

Then I´d be left with the suit on the hanger, 

hiding it far behind, 

where it stayed for so long. 

If I tried giving it to you now

and you didn´t want it,

would I ever be able to give it again?  

I don´t want to rush this,

I´ve done it before. 

But this time it´s different,

isn´t it?

Jag trodde att jag skulle slippa sånt här när jag slutade jobba.
Jag trodde att jag skulle kunna sova på morgonen ibland.
Kunna sova borta och faktiskt sova länge.
För en gångs skull.
För en gångs skull trodde jag,
att jag skulle kunna åka på kvällen och stanna i alla fall en stund morgonen därpå,
och sedan dra mig hemåt i min egen takt,
såsom det var länge sen jag gjorde.
Men små drömmar om frihet går i kras när man får veta att ingen kan,
utom jag,
ingen vill,
utom jag. 
Och jag vill inte heller.
Inte då. 
Tårar av frustration nedför mina kinder.
Ingen ser,
ingen hör.
Bara jag.
Vad händer med mig egentligen? 
 
 

Idag sa jag upp mig.
Närmare bestämt för en timme sen, nästan exakt.
Jag jobbar alltså inte på BK längre.

Imorgon ska jag antagligen åka in och lämna tillbaka mina jobbkläder.
Det känns riktigt konstigt.
Det blev så hastigt beslutat och snabbt genomfört att jag inte riktigt hunnit reflektera över det.
Men det känns skönt,
att kunna fokusera på skolan nu.

Dock känns det lite tråkigt att behöva lämna,
lämna alla roliga människor som jobbar där.
Man hann liksom inte bygga upp nån relation med någon riktigt,
fast man började tycka om vissa mer och mer.
När jag satt och skrev på papprena kom en av tjejerna in och sa: "Nej... Neej..."
Så kände jag lite också.

Men nu fokuserar jag ju bara på det dåliga med att sluta!
Anledningen till att jag slutade var ju att det blev för mycket, att jag vill slippa känna stress hela tiden, kunna vara ledig ibland. Vilket jag kan nu. Och det är bra.

Sammanfattningsvis har jag faktiskt lärt mig en del av att jobba där.
Lärt mig att ännu bättre hantera stressiga situationer, göra flera saker samtidigt, m.m.
Eftersom det var mitt första "riktiga" jobb, nästan, har man ju lärt sig en hel del av det också.
Men ja. Det är en bra merit och en bra erfarenhet, som kommer hjälpa mig i det framtida arbetslivet.

Okej, babbel babbel.
Nu ska jag ut med hunden snart.

<3

Rubriken talar sanning.
Min hals gör faktiskt aj.
Så säger jag för att jag tycker att det låter gulligare än att min hals gör ont.
Sådeså.
Men den gör det. Aj, aj, aj, rossel, rossel...
Imorgon ska jag köpa halstabletter och se till att ha en i munnen typ hela tiden.
Det blir nog bra.
Tror jag.

<3

Igår när jag, A och hennes pojkvän var ensamma satt vi och lyssnade på massa Pink-låtar. Eller ja, det var väl jag och A som ville det, vad han tyckte om saken vet jag inte. :P I alla fall kom vi (Jag och A) fram till att hon är duktig. Har liksom inte riktigt tänkt på det så mycket innan men jag tycker om hennes musik. 
 
Gick inte att bädda in videoklippen, så ni får länkar istället (klicka på låtnamnet för att få upp länken):

Don't let me get me

Just like a pill

Family portrait

<3

Så jävla skönt, nu sitter jag hemma igen, jobbar inte.
Jag åkte till jobbet och var redo att jobba (eller ja, lite halvt i alla fall, ville ju verkligen inte egentligen), men sen hörde jag en tjej prata med arbetsledaren om att hon ville jobba längre idag, och då tog jag tillfället i akt och sa att hon kunde få jobba istället för mig. Så jag fick åka hem, vilket var jävligt skönt med tanke på hur trött jag är. Dessutom måste jag plugga typ NU snart.
Vann budgivningen på boken jag ville (eller ville och ville, måste) ha, och kommer antagligen få köpa två andra på annat håll, för billigare pris också. Najs.

Men nu ska jag... plugga. snart. alltså.

<3