Vid tolv nångång kom mamma in i mitt rum.
"Lina, du måste hjälpa mig att få in Simba." sa hon. Jag, som hört honom hoppa in genom fönstret typ fem minuter tidigare blev lite förvånad.
"Kom inte han nyss in?" frågade jag.
"Han har hoppat över på grannens balkong."

Jaha... tänkte jag och gick ut på balkongen för att locka in kissen. Han har gjort det en gång förut och då verkade han inte ha nåt problem med att komma tillbaka, så jag trodde att det skulle bli rätt enkelt.
Men jag hade fel.
Det är nämligen så att grannen har satt upp ett slags skydd mellan våra balkonger, så det är inte bara väggen som skiljer, utan också en slags skiva i hårdplast som går kanske lite mer än en decimeter utanför räckena, och kanske femtio centimeter ovanför. Denna plastsak gör det hela väldigt mycket mer komplicerat.

Hur länge som helst stod jag lutad över räcket och instirrandes på den andra balkongen, och försökte locka på Simba, men han tyckte det var läskigt. Till slut hoppade han upp på deras räcke, och jag gjorde ett försök att lirka runt armarna på hans sida och bära över honom på vår sida, men han tyckte det var läskigt också så han hoppade ner igen.
Sen lockade jag lite mer och han hoppade upp på räcket än en gång. Nu balanserade han omkring lite, satt och tittade runt sig ett tag medan jag förtvivlat försökte få honom att komma hit. Efter ännu ett tag närmade han sig mig, och när jag lockade med en köttbit ställde han sig med tassarna ovanpå plastsaken, hoppade upp på den så att den började vika sig och han nästan ramlade ner, sedan hoppade han över på vårt räcke och höll på att ramla igen och så ner på vårt balkonggolv.
Lättad sprang jag in i lägenheten efter honom, tog honom i min famn och kramade om honom.

Usch... Det var så jävla läskigt.
Dessutom hatar jag att stå lutad över räcket, så den rädslan blandat med rädslan för att lilla kissen skulle ramla ner blev lite mycket. 

I alla fall gick det ju bra till slut. 
Men det är inte så kul när katterna försöker skrämma livet ur mig. 
Jag tycker att de kan sluta med det nu.