Igår tog jag studenten.

Dagen började klockan nio med champagnefrukost i lumaparken. Vi drack och åt, fotade en del, och kollade på när en av treorna hade en eldshow.
Sen vid elva bar det av upp till Kulturamahuset där vi hade vår sista skollunch och lyssnade på folk som lovordade olika klasser, och sen samlades vi i klassen med några lärare och fick våra betyg.

Vi peppade järnet och gick ner till foajén, där vi skulle springa ut ur huvudentrén, som andra klass.
Fy fan vad man var uppe i varv då asså, precis innan man skulle springa ut ifrån skolan.
Vi sa till varandra att vi skulle skrika såmycket och högt vi bara kunde när vi sprang ut, tog varandra i händerna och sprang och skrek och kom ut och hoppade, kramades, dansade... Sen fick man leta upp sina familjer, vilket inte var särskilt svårt när man såg skyltarna.

Jag fick massa saker hängda runt halsen och kramade om min familj, blev fotad och filmad, och sen letade jag upp A, J och Cissi. Efter en stund av prat och att säga hejdå till folk (Min mentor! Åh vad jag kommer sakna honom!) gick vi ner till caben som vi skulle åka i.
Vi pimpade bilen med ballonger och flaggor och sen åkte vi.

Vi cruisade runt inne i stan och lite överallt i typ två timmar, och sjöng och skrek, och sen blev vi hemskjutsade.
Hemma väntade familjen med god mat, tårta och presenter. 
Jag var astrött när jag kom hem, men efter att ha tagit ett bad mådde jag bättre igen och var redo att parta! Bytte kläder och åkte iväg. 

Slutskivan var till en början rätt lugn, men runt tolv nångång började det hända grejer, och jag dansade i mina klackar i flera timmar, även om fötterna värkte som in i helvete. Klockan tre stängde klubben, och alla splittrades och åkte hem. 

Det är synd att vi inte gjorde någonting mer efteråt, jag var jättesugen på det, men vi lyckades inte komma på vad vi skulle göra och sen helt plötsligt var alla bara borta. 
Det är helt galet att jag har tagit studenten. Jag börjar inse det nu...
Det finns ju vissa som man typ aldrig kommer träffa igen. Så tråkigt. 
Ja, nu är jag där igen, där jag inte kan känna mig glad, utan bara är ledsen över att det är slut. Det känns jättekonstigt verkligen...  
Nej, det här är inte bra. Inte bra alls.