Oändliga väntan

Vi ska prata. 
Träffas och prata. 
Jag klarar inte av det här. 
Vill inte vänta.
I alla fall inte på ett avslut. 
I min fantasi blir allt bra igen.
Men jag vet att det inte är verklighet. 
   
Jag hoppas
att det inte gör så ont som jag tror att det ska göra. 
Men jag antar
att det gör det. 
   
Kan inte klockan bara bli tolv?
   
...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0