Men, den börjar ta över lite väl mycket känns det som.

Jag kan inte sitta hemma och bara ta det lugnt på samma sätt längre,

jag känner alltid att jag måste någon annanstans och göra någonting. 

Eller, egentligen går det bra ända tills jag ska sova, 

då känner jag att det är trist i mitt mörka rum, 

och jag vill bort. 

Fast det känns ändå bra, 

att ha den där impulsiva ådran i mig. 

Jag har liksom inte riktigt haft den innan.

Hur den kom och varför vet jag inte. 

Jag behövde väl den antar jag.