Med gråten i halsen.

Men varför?

Det blev ju bra igen.

Men det handlar inte om det längre.

 

Tror jag att det är. 

Jag tar det, självklart. 

Men jag önskar att jag kunde bara

skita i allt.

Släppa taget och låta saker bli som de blir.

Men det går inte.

Det får man inte göra,

för då går allt åt helvete. 

Och dit vill man ju inte att saker ska gå

uppenbarligen.

 

Det är så mycket just nu. 

Och jag orkar inte

att det ska vara så mycket. 

Det är jobbigt med alla krav,

även om jag ser det som en självklarhet att jag finns där

för alla som behöver mig.

Och så blir jag irriterad på de som inte ser hur mycket jag gör,

hur mycket jag kämpar

för att finnas där hela tiden. 

Syns det inte att jag bryr mig?

Det borde det ju göra. 

 

Nästa vecka kommer nog bli kaos. 

Hur jag kommer klara av det återstår att se. 

Men jag ska försöka hålla mig lugn och stabil,

det måste jag vara

för att allt ska funka som det ska. 

Men då tror jag att det finns någonting annat som jag måste göra idag. 

Och vi får väl hoppas att jag kan det.

Annars...

Ja annars kan vad som helst hända.