När jag tror att jag vet vad jag ska göra får jag höra vad andra tycker,

att de inte vill att jag ska sluta,

att de tycker att jag borde tänka efter lite mer,

att det blir bättre. 

 

Bara för att få träffa dem varje dag,

skratta med dem varje dag.

Då skulle den sociala delen av mig må riktigt bra.

Men är det verkligen rättvist mot resten av mig?

 

Jag vill två olika saker exakt samtidigt. 

Jag skulle vilja gå kvar i samma klass, men ändå testa hur det är att göra allt annat. 

Men det går inte. 

Om jag inte lyckas klona mig själv.

Vi kan ju gå och hoppas på att det ska hända medan vi tänker lite mer... (jag kommer in i rätta "vi"-tänket, ifall jag nu skulle lyckas skapa en kopia av mig själv)

   

Och juste. Jag är nitton nu.