Vad var det nu jag intalade mig själv när jag började skriva min älskade bok?
Vad var det jag sa till mig själv, och alla andra?
"Nu är det faktiskt på riktigt. Det här kommer inte rinna ut i sanden."
Och vad har det gjort?
Jag tror nästan att jag hör en porlande ljud i bakgrunden,
det är min bok som rinner,
ut i sanden.

Varför?
Jo, för att jag helt plötsligt började plugga igen.
Med mitt inplanerade sabbatsår hade jag haft tid för att skriva minst några gånger i veckan.
Då hade jag nog hunnit skriva klart boken.
Men nu har jag inte tid.
Kanske inte på tre år.

Jag ska försöka ändå.
När jag skaffat min laptop och kan sitta ensam på rummet med den i knät och skriva,
då ska jag fan göra det.
När jag har tid.
För jag står ändå fast vid mitt beslut att inte släppa taget om det här.
Den här boken är min.
Jag SKA skriva den,
och den SKA ges ut någon dag.
Folk kommer läsa i beundran.

Det är såhär det ska bli.
Jag bara vet det.
För det har jag bestämt.

<3