Vad som än händer, hur många motgångar jag än får utstå ser jag till att ha ett leende på läpparna någon gång under dagen. 

Men ibland är det helt enkelt väldigt, väldigt svårt. 

Särskilt för en person som jag, som tvivlar, och tänker, och analyserar. 

Jag vill inte behöva analysera allt! 

Jag vill att de som faktiskt VILL vara med mig ska vara med mig, och de som inte vill vara med mig ska säga det till mig. 

För det kan väl inte vara så att man aldrig har tid, när man faktiskt vill träffa någon. Det kan möjligtvis inte vara så att man inte gör tid för personer man vill vara med.

Så varför säger då folk att de vill träffa mig när det är ganska uppenbart att de inte vill? 

Antingen är jag paranoid och dum i huvudet eller så är de fega jävla as. 

Det vore enklare att veta i såna fall, om de inte ville träffa mig, så jag slipper bry mig. 

För det gör jag, jag bryr mig om dem, jag bryr mig om de som jag tycker betyder något, och jag tar initiativ istället för att vara passiv. Jag lägger ner tid. Jag är en bra vän. Men det verkar inte finnas så många som har insett det än. Och det suger.