Små drömmar om frihet

Jag trodde att jag skulle slippa sånt här när jag slutade jobba.
Jag trodde att jag skulle kunna sova på morgonen ibland.
Kunna sova borta och faktiskt sova länge.
För en gångs skull.
För en gångs skull trodde jag,
att jag skulle kunna åka på kvällen och stanna i alla fall en stund morgonen därpå,
och sedan dra mig hemåt i min egen takt,
såsom det var länge sen jag gjorde.
Men små drömmar om frihet går i kras när man får veta att ingen kan,
utom jag,
ingen vill,
utom jag. 
Och jag vill inte heller.
Inte då. 
Tårar av frustration nedför mina kinder.
Ingen ser,
ingen hör.
Bara jag.
Vad händer med mig egentligen? 
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0