När man har ställt in sig på någonting en längre tid,
planerat och funderat,
gjort sig beredd på en kommande förändring som är till det bättre för alla inblandade,
då blir det lite jobbigt att få reda på att det inte är hugget i sten.

Jag visste väl innan också,
men efter ett tag går man in i allt så pass mycket att man helt glömmer det där lilla tvivlet,
det lilla, lilla tvivlet
som kan förstöra allt.

Det var det som hände ikväll.
Det där tvivlet,
som utan min direkta vetskap funnits där hela tiden,
det visade sig igen.
Och allt bara dog.

Det är inte lika säkert som vi trott.
Det kanske inte blir så,
så som jag vill,
så som jag trott att det ska bli och så som jag har låtit alla veta att det ska bli.
För jag trodde att det var så.
Men det är inte så.
Och det känns jobbigt.
Som ett knytnävslag i ansiktet,
och jag kunde varken ifrågasätta eller riktigt bekräfta,
för varenda ord kändes som ett steg närmare tårar.
Tårar av frustration och ovisshet.

Och nu kan jag bara hoppas.

...