Separationsångest

Jag vet inte varför det är så, men jag lider av sjuklig separationsångest. Det kan handla om nästan vad som helst. Från veckolånga resor från min familj till några månader borta från mina klasskamrater, jag tycker alltid att det är jobbigt. Det kan till och med gå så långt att jag har svårt att åka ifrån en person, även om jag vet att vi kommer träffas snart igen.

Väldigt konstigt, och väldigt jobbigt. Jag går liksom in i ett depp-mode där ingenting är som det ska och allt är hemskt och tråkigt, och det känns så skumt för jag är nästan aldrig där annars längre. Jag mår numera oftast väldigt bra, trots motgångar och stress. Jag ser ljuset i allt så att säga, men ibland bara slår det till. En deppvåg som sköljer över mig och får mig att nästan vilja gråta.

Nu var det för att det kändes så konstigt att så många av mina underbara vänner bara försvinner iväg i tre månader, och att jag inte kommer träffa de som stannar kvar lika ofta som jag gjort de senaste månaderna. En stor förändring enligt mig. I alla fall enligt mitt omedvetna... 

Nu mår jag i alla fall bättre än jag gjorde igårkväll och imorse, men det känns fortfarande lite konstigt. 
Snart kommer ett inlägg om min helg. Räkna med många långa meningar. Hoho, men jag skriver bara för mig själv egentligen så det spelar ingen roll om ingen orkar läsa utom just jag... Haha. Bra bloggare, jadå.

<3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0