Skrev ju i förra inlägget att jag skulle med min fina vovve till veterinären. Och det är lite därför jag inte har skrivit. För när vi var där fick jag nämligen reda på att han har grav artros (en vanlig ledsjukdom) och att han jätteont. Eftersom den är så pass långt gången kan man inte göra någonting åt det, förutom att lindra smärtan. Veterinären trodde inte att har så lång tid kvar... Jag klarar verkligen inte av att ens tänka på att han bara skulle försvinna. Han är min lilla bebis och har funnits vid min sida i mer än tio år nu, och det är halva mitt liv i princip. Så det var jobbigt. Jag har ju tänkt att han är gammal och att labradorer inte lever så länge men han har verkat så frisk annars så det kändes jättekonstigt bara.

Men nu känns det lite bättre. Vi har börjat ge honom smärtstillade så att han inte ska ha så ont längre, och redan idag har han varit mycket piggare än vanligt. Vi ska också börja gå ut oftare men ta korta och skonsamma promenader och försöka banta ner honom lite så att han får lättare att gå. 

Vill uppmana alla hundägare att kolla upp sånt här i tid så att det går att göra någonting åt, för om man väntar för länge kan det vara försent. Man kan göra en hel del för att förebygga ledproblem också, vilket jag inte visste innan. En liten kontroll kostar inte mycket, så gå och kolla om ni börjar tro att det är nåt konstigt. Oftast ä ju hundar väldigt bra på att dölja smärta, så det kan ju inte vara så enkelt att se att de har ont ibland.

  
Min älskade bebis betyder så mycket!

Men jag tänker inte låta mig slås ner av det här eller vara ledsen hela tiden, för jag har fortfarande en tro att min vovve ska leva länge. Man ser ju att han har livslusten kvar, så nu när han får sin smärta lindrad också kan han nog klara sig. Jag ska bara göra allt jag kan för att han ska må bra nu.

<3