Jag förstår inte varför, men ibland är jag tillbaka på samma plats som för ett halvår sen. Psykiskt och fysiskt, för några sekunder. Om jag ser en bild på dig eller någonting som du har skrivit. Tänker tillbaka på det du har sagt. Det vi hade. Om vi nu nånsin haft nånting alls. Läste ditt sms. Så ärlig som du nånsin har varit med mig. Då du erkände att det faktiskt hade funnits nåt. Att det var speciellt. För det var det. Men allt gick fel hela tiden. Det var inte meningen att det skulle vara vi. Och det har jag insett. Det har jag accepterat. Men jag saknar dig fortfarande ibland. Så mycket att det känns som att hjärtat stannar för en sekund eller två. Vill bara tillbaka. Men i nästa sekund inser jag att jag ljuger för mig själv när jag tänker så. Jag saknar ögonblick, men inte alla. Delar av dig. Men inte hela du.