Jag ska rulla i snön för dig
Ny blogg!
Gick så himla snabbt att skapa en ny blogg att jag helt glömde bort att skriva det här!
Nu finns jag på crealina.blogg.se. Jag kommer fortfarande låta den här bloggen ligga kvar, eftersom jag har en del av mitt liv här. Men från och med nu kommer jag endast att publicera nya inlägg på min nya blogg.
Hoppas att ni följer med mig dit!
<3
Crealina
Jag funderar på att skaffa en ny blogg. Bara för att jag aldrig har lyckats hitta ett bloggnamn som representerar mig riktigt... Nu har jag det. Det fanns ju där hela tiden, men jag satte inte ihop det. Crealina.
Det enda jag vill kunna göra är att sitta och rita, måla och skriva, men det går inte. För jag vet vad jag måste göra. Plugga. Vi har tenta om exakt en vecka och jag har inte läst ett skit förrän idag. Och när jag nu har slutat jobba har jag ju massa tid över. Men eftersom jag så kluven i allt jag gör så går det liksom inte riktigt. När jag väl läser så tänker jag på massa annat jag vill göra, och när jag gör annat tänker jag på att jag måste läsa. Jag får försöka ta mig i kragen...
Men det här med bloggen. Starta om på nytt? Inte radera men byta block? Ja... Jag tror det. Det känns passande på något sätt.
<3
Du och jag = vi
Det är helt sjukt hur mycket jag älskar dig. Mer än jag någonsin älskat någon annan. Det pirrar fortfarande till i kroppen när du kysser mig, och varje gång dina ögon stirrar in i mina. Jag är så lycklig med dig. Mer än jag någonsin varit med någon annan. Och även om jag ibland kan bli smått irriterad så lyckas du ändå få mig att skratta. Jag tror faktiskt inte att det går ens en dag utan att vi skrattar tillsammans. Jag är trygg med dig, jag är lycklig med dig, jag är mig själv med dig. Och det känns som att det ska vara vi - föralltid.
<3
Lycka
Senast jag skrev här så var jag så ledsen som man kan bli. Och sen dess har jag bara inte haft tid, eller lust att skriva. Jag vet inte riktigt varför... Men det har inte lockat. Jag har ju skrivit på andra sätt såklart... Men inte här. I alla fall.
Jag är så obeskrivligt lycklig just nu. Inte sprudlande, och inte hela tiden, men lycklig.
Jag är sambo. Vilket känns helt galet, men rätt. Jag är mer kär än jag någonsin varit. Verkligen. Och lycklig. För att jag har honom, min fina. För att han bor här. Med mig. För att jag får träffa honom varje dag, sova brevid honom varje natt. För att han får mig att skratta. Och tröstar mig när jag gråter. Och för att jag kan göra detsamma för honom. För att jag älskar honom och han älskar mig.
Så lycklig.
<3
"Ingen vet ifall det verkligen hänt"
Sorg är en så obeskrivlig känsla. Den finns där. Länge. Djupt inuti. Och man kan skratta, må bra, vara som vanligt. Tills man ser något, tänker på något, känner en lukt eller ett ljud som påminner en igen. Då kommer tårarna. Det bara forsar ner.
Och jag har fortfarande inte riktigt förstått att du är borta. För det är så overkligt. I min värld skulle det ju aldrig hända, trots att jag hela tiden visste att det skulle det. Och jag vill samla ihop alla fina bilder på dig, men jag kan inte. Jag vill kunna bearbeta det här. Kunna titta på bilder på dig utan att gråta. Prata om dig utan att bryta ihop. Tänka rationellt. Men det går inte. Det går bara inte.
Och på söndag ska jag hem igen. Till familjen. Men den kommer inte att vara komplett, för du är inte där. Och jag undrar när jag ska förstå det. Att du inte kommer tillbaka.
Sorg är en obeskrivlig känsla.
Älska dig förevigt
Jag vet att det är så.
Jag var där och såg det hända.
Och jag kan berätta om det tusen gånger om.
Men ändå kan jag inte greppa att det är verkligt.
För det är inte verkligt för mig.
Du är fortfarande i presens för mig,
när alla andra pratar om dig i imperfekt.
Och du skulle inte försvinna.
Jag ville inte det.
Jag ville ha dig kvar för evigt.
Och jag vet att det inte fungerar så,
men på något naivt sätt så tänkte jag att det kanske gick.
Och jag är stark utåt sett idag.
För jag vill inte att de ska se mig svag.
Men när jag är ensam så bryter jag ihop.
För du var den bästa.
Den jag älskade mest i hela världen.
Min bebis.
Och nu är du borta.
Men jag kommer att älska dig förevigt.
<3
Inga ord
Jag vill inte tänka på det, men jag kan inte sluta.
Imorgon kan bli den värsta dagen i mitt liv.
...
Sex veckor senare
Det gick snabbt det här. Men bra snabbt. Det känns bra. Riktigt bra. Konstigt, overkligt, men samtidigt helt naturligt. För första gången på nästan två år kan jag kalla mig flickvän igen. Då var det inte perfekt. Inte ens i närheten. Trots att jag älskade honom. Sen hände massa saker. Massa, massa saker. Och sen träffade jag dig. Och nu, sex veckor senare, kan jag kalla mig flickvän igen. Ska det bli bra det här? Ja det tror jag.
Jag är lycklig idag.
<3
Jag hade inte fel
Jag fick det bekräftat. En annan kände som jag. Att det var fel. Att det var fult. Riktigt äckligt gjort. Jag hade tänkt att det kanske var mina egna värderingar som gjorde att jag kände så, men det var det inte. Jag förstår mig inte på falskhet. Och jag förstår inte vad folk tror att de ska åstadkomma med det. Att stjäla. Eller försöka stjäla, rättare sagt. För det skulle aldrig hända. Jag är en bra person, och det vet alla omkring mig som betyder något. Jag är en bra person. En sån som aldrig skulle vilja skada. En sån som man alltid kan lita på. En sån som aldrig ens skulle komma på tanken att göra samma sak. Och därför stör det mig. Jag hjälpte, men vad får man tillbaka? Falskhet. Är så trött på falska människor. Jag förstår mig inte på dem. Jag gör verkligen inte det.
Det kanske är sant som de säger. Människor kan inte förändras.
...
...
Det är som att jag motsäger mig själv.
I mina tankar.
I mina känslor.
För jag vill inte,
samtidigt som jag vill.
Känner inte att jag orkar,
samtidigt som jag bara vill slå mig själv i huvudet
för att jag inte kan sluta vara så kluven.
Det är ju lätt egentligen.
Det ska i alla fall vara det.
Men för mig blir det inte lätt.
Det blir svårt.
Svårare än allt.
Och jag vill inte,
samtidigt som jag vill.
...
Lilla Nala trivs bra
Som skrivet innan fick jag ju med mig fina lilla Nala hemifrån i söndags, och hittills trivs hon bra här. Hon hänger i fönstret, myser med mig i soffan och går runt och stryker sig mot allt hela tiden. Hihi. Hoppas att det fortsätter såhär, så kan hon få stanna med mig här.
<3
Mitt aprilskämt
Jag brukar inte vara så bra på det här med aprilskämt. Jag kommer liksom aldrig på nåt roligt, så jag gör nästan aldrig någonting. Men det här året tänkte jag att jag var tvungen att försöka i alla fall. Så jag kom på en lite rolig idé. Jag tog en bild på mig själv där jag såg lite halvt ledsen ut och redigerade den i photoshop så att jag såg skallig ut. La inte ner så hemskt mycket krut på redigeringen eftersom jag inte trodde att folk skulle gå på det i alla fall, men såhär såg den ut i alla fall:
När man ser bilden stor är det alltså rätt uppenbart att det är redigerat, men när man lägger upp den på facebook och ser miniatyren kan man bli lite chockad för ett tag i alla fall. Såhär såg det ut, med tillhörande text:
Som sagt trodde jag inte att någon skulle gå på det, och fick för det mesta skämtsamma kommentarer. Men senare på kvällen ringde min mamma och var uppriktigt orolig för mig. "Har du verkligen rakat av dig håret eller var det ett aprilskämt?" Jag skrattade så jag nästan dog. Sjukt roligt. Hon och min styvpappa hade båda trott att det var på riktigt ett tag. Har nog inte skrattat så mycket på länge som jag gjorde under det samtalet asså... Roligaste ever. De blev självklart väldigt lättade när de fick veta att det inte var sant. Haha.
Tror att jag ska börja köra på det här med aprilskämt lite bättre efter årets succé.
<3
...
Det är som att du känner av när du ska försvinna igen.
Som om du i ditt inre sett att du inte behövs.
Eller var du där?
Jag undrar det ibland.
Varför det blev tyst så hastigt igen.
Var jag kanske för hård mot dig?
I såna fall var det väl lika bra.
För det är skönt att du inte syns nu.
Nu när jag insett, än en gång, att du inte är värd.
Inte mig i alla fall.
...
En helg
Det är söndag. Eller, kollade på klockan nyss och insåg att det precis slagit över till måndag. 00.00. Det är nu man ska önska sig nåt. 00.01. För sent. Men jag tror jag vet vad jag hade önskat mig...
Det känns bra idag. Trots att helgen är till viss del bortkastad så har det varit en riktigt bra helg. Ingen utgång. Ingen öl. Ingen dans. Inget festande alls. Har knappt varit utanför dörren. Men med gott sällskap blir allt bra... Så det blev bra. Mycket mat. Mycket film. Mycket mys.
Och nu. Ja, nu kommer jag inte längre vara ensam här hemma när folk försvinner härifrån. För jag har nämligen en katt här. Och inte vilken katt som helst. Älskade lilla Nala. Hon fick följa med mig efter besöket hos familjen idag. Min underbara familj som tillslut lät mig ta med henne. På prov. Vi får helt enkelt se hur bra hon trivs och hur bra de trivs därhemma utan henne. Hittills trivs hon bra här, verkar det som. Vi myser i soffan och ska snart gå till sängs. Kommer nog sova bättre när hon är här.
Ja, det känns inte som att det finns så mycket mer att göra nu. Så jag ska väl göra mig i ordning och pallra mig till sängen. Ögonlocken blir tyngre. Bra.
God natt!
<3
