Collapse
Collapse into the dark and empty
Endless regret.
I know it’s not my fault
But I can’t seem to grab it.
The truth is far too hard to understand
When I know that if I hadn’t
It would still be the same.
I’m trying hard to make it go away
But everything reminds me
And I can’t let go.
I know I have to let you be
And that’s what kills me.
I want to call you
Write to you
To see how you are doing.
Are you as fucked up as I am
Or is it nice to be alone?
I miss you so damn much
And I don’t want this anymore.
I want to be with you
And I hate that I have to be strong.
My friends and family are helping a lot
But none of them are you.
You made me feel better than ever
When we were together
And when we were apart
I wanted you there with me.
Before
I was always independent
But now
I long for you.
I need to not be alone
Ever
Cause when I am I start thinking of you
And how we should be together
How we would be great
If we were just on the same level.
I’m hoping that some day you will see
How good it could be
If it was you and me.
I love you.
I miss you.
I need you.
...
Aldrig innan har jag känt mig så tom
och så hjälplös.
...
och så hjälplös.
...
Scared
Jag vet inte hur jag ska klara det här.
Vad jag ska göra,
hur jag ska göra,
vem jag ska ty mig till.
Det är bara ovisst och skrämmande just nu,
och det var så jag inte ville att det skulle bli.
Det här är ännu en till sak som är jobbig.
Jag orkar inte.
Men nu vill jag bara ta tag i det,
få det överstökat.
Prata om det.
Vad vi ska göra...
hur vi ska göra.
...
Oändliga väntan
Vi ska prata.
Träffas och prata.
Jag klarar inte av det här.
Vill inte vänta.
I alla fall inte på ett avslut.
I min fantasi blir allt bra igen.
Men jag vet att det inte är verklighet.
Jag hoppas
att det inte gör så ont som jag tror att det ska göra.
Men jag antar
att det gör det.
Kan inte klockan bara bli tolv?
...
...
Nu kan det väl i alla fall inte bli värre
...
I have a tendency to misinterpret
Gör du,
eller gör du inte?
Och,
gör du inte,
eller gör du?
...
Stop me from falling
I told myself that they were bad.
But I wouldn´t listen,
no,
I let them grow stronger,
and now they´re filling me.
It´s like the old me doesn´t even excist,
I was never afraid of being alone.
Now,
it´s the most terrifying thing in the world.
Emotions,
hide away,
I don´t want you here.
At least not now.
A stone heart would be better.
Fuck.
<3
"I guess you can´t accept that the change is good"
You couldn´t have picked a worse time to try and resolve things.
But I´ll write you a letter,
as I said I would.
If I don´t forget, that is.
But really,
I don´t miss you at all.
And if I get in touch with you it´s not for my own sake,
so I don´t really get the point.
I don´t owe you anything.
Though, maybe it´s true
that it´s bad to lose contact,
and so,
I will write you.
Whenever I get the time and strenght to deal.
...
Why do I always?
Stop me from falling.
Den impulsiva ådran i mig
Jag tycker om den.
Men, den börjar ta över lite väl mycket känns det som.
Jag kan inte sitta hemma och bara ta det lugnt på samma sätt längre,
jag känner alltid att jag måste någon annanstans och göra någonting.
Eller, egentligen går det bra ända tills jag ska sova,
då känner jag att det är trist i mitt mörka rum,
och jag vill bort.
Fast det känns ändå bra,
att ha den där impulsiva ådran i mig.
Jag har liksom inte riktigt haft den innan.
Hur den kom och varför vet jag inte.
Jag behövde väl den antar jag.
<3
Inte bra
De är nog inte bra för mig,
de där känslorna.
Jag borde ha hållit mig borta från dem,
men det gick inte så bra.
Det var inte så lätt.
Och nu är det ännu svårare.
...
Framtiden - närmare nu än någonsin
Innan har det känts så enkelt.
Man har haft en dröm som man fått för sig att man,
på något magiskt sätt,
kommer att uppfylla
när det väl är dags.
Men när det då väl är dags,
när man inser att det är nu man måste börja uppfylla den där drömmen,
det är då man börjar tveka.
För mig är det väl snäppet värre också,
eftersom jag inte bara har en dröm,
jag har flera.
Flera olika,
vitt skilda drömmar
om framtiden.
Och jag har under alla år skiftat mellan vad jag vill mest.
När jag har trott mig ha kommit till insikt om vad jag verkligen vill göra,
då kommer jag på att det finns någonting annat jag vill göra mer.
Och nu inser jag att alla de där storslagna drömmarna jag har haft
kanske är lite för storslagna för att någonsin kunna uppfyllas,
och då måste jag komma på vad jag kan göra istället.
Den där idén jag har avfärdat så länge
verkar plötsligt ganska lockande.
Inte för att det är det jag har velat hela livet,
och inte för att det är någonting jag är passionerad över,
utan mer för att det är en realistisk verklighet av mina fantasier om framgång.
Men det är svårt att släppa taget
när man vet
att det kan hända.
Det har ju hänt förut.
Då kan det även hända mig.
Men man kan inte leva livet efter en dröm,
bara.
Jag behöver stabilitet,
det är sanningen.
Och att drömma om framtiden är inte stabilt.
Att utbilda sig till någonting som man faktiskt är rätt så säker på
att man kan bli,
som man kan tjäna mycket pengar på,
och som man ändå är intresserad av,
det kan ge stabilitet.
De där stora drömmarna får vänta.
Men det är svårt...
att släppa taget.
Och jag vet inte om jag kan än.
<3
Jag vill inte gråta
Jag vill inte vara ledsen.
Jag vill inte komma till insikt om
allt som är fel.
Jag vill kunna sitta här
och låtsas
att allt är som det ska vara.
Att allt är underbart härligt.
Jag vill
att jag ska kunna skratta hela tiden.
Jag vill inte vara ledsen.
Jag vill vara glad.
Men när jag sitter ensam för länge
går det inte riktigt att låtsas längre.
Jag vill kunna bortse ifrån de jobbiga sakerna.
Bara låta dem vara där,
under ytan
och inte synas.
Jag vill inte se dem.
Hellre blundar jag.
Men av någon anledning ville alla känslor komma ut nu.
Och egentligen vill jag inte ha dem här ute.
Jag försöker allt jag kan att stänga in dem igen,
men det går inte.
Fy fan vad jag hatar det här.
Jag hatar att vara ledsen.
Jag vill inte vara ledsen.
Jag vill vara glad.
Kan jag inte bara få vara det då?
...
When it´s already started
I´ll let it go
until there is no more.
...
När allt bara rasar
Nu släpper allt.
Allt på samma gång.
Bara rasar ihop
rakt över mig.
Jag kippar efter andan.
Det bara forsar ner för mina kinder
och jag vet inte exakt varför.
Det bara blir så här.
Och jag orkar inte.
Jag vill inte.
Det är för mycket.
Jag är för mycket.
Jag vill inte,
jag vill inte,
jag vill inte.
Juste... Jag klarade båda tentorna förresten.
...
For no apparent reason (?)
Så sitter jag här.
Med gråten i halsen.
Men varför?
Det blev ju bra igen.
Men det handlar inte om det längre.
Ansvaret.
Tror jag att det är.
Jag tar det, självklart.
Men jag önskar att jag kunde bara
skita i allt.
Släppa taget och låta saker bli som de blir.
Men det går inte.
Det får man inte göra,
för då går allt åt helvete.
Och dit vill man ju inte att saker ska gå
uppenbarligen.
Det är så mycket just nu.
Och jag orkar inte
att det ska vara så mycket.
Det är jobbigt med alla krav,
även om jag ser det som en självklarhet att jag finns där
för alla som behöver mig.
Och så blir jag irriterad på de som inte ser hur mycket jag gör,
hur mycket jag kämpar
för att finnas där hela tiden.
Syns det inte att jag bryr mig?
Det borde det ju göra.
Nästa vecka kommer nog bli kaos.
Hur jag kommer klara av det återstår att se.
Men jag ska försöka hålla mig lugn och stabil,
det måste jag vara
för att allt ska funka som det ska.
Men då tror jag att det finns någonting annat som jag måste göra idag.
Och vi får väl hoppas att jag kan det.
Annars...
Ja annars kan vad som helst hända.
...
Jag tänker och tänker...
...och kommer kanske ändå ingenstans.
När jag tror att jag vet vad jag ska göra får jag höra vad andra tycker,
att de inte vill att jag ska sluta,
att de tycker att jag borde tänka efter lite mer,
att det blir bättre.
Det är nästan så att jag skulle kunna stanna,
bara för dem.
Bara för att få träffa dem varje dag,
skratta med dem varje dag.
Då skulle den sociala delen av mig må riktigt bra.
Men är det verkligen rättvist mot resten av mig?
Jag vet fortfarande inte hur jag ska göra.
Jag vet vad jag vill,
men min vilja är splittrad.
Jag vill två olika saker exakt samtidigt.
Jag skulle vilja gå kvar i samma klass, men ändå testa hur det är att göra allt annat.
Men det går inte.
Om jag inte lyckas klona mig själv.
Vi kan ju gå och hoppas på att det ska hända medan vi tänker lite mer... (jag kommer in i rätta "vi"-tänket, ifall jag nu skulle lyckas skapa en kopia av mig själv)
Och juste. Jag är nitton nu.
<3
Jag vill, men jag vill inte.
Jag vill göra någonting annat.
Börja på något nytt.
Hitta vad jag verkligen VILL göra.
Men jag vill inte lämna dem.
Min fina klass.
Alla människor som jag skulle kunna lära känna.
Men man kan inte stanna bara för det,
även om det är viktigt.
Man måste gå sin egen väg,
göra vad som känns rätt för en själv,
annars blir det inte rätt.
Det viktigaste är ju ändå
framtiden.
Jag planerar mycket för den.
Tänker och planerar.
Funderar.
Vad vill jag mest?
Någon gång i livet,
inte alldeles för sent,
vill jag skaffa familj.
Det har jag alltid velat.
Men jag vill ha en karriär först.
Jag vill tjäna pengar,
kunna leva fullt ut.
Alltså är det viktigt för mig att komma på vad jag vill göra precis nu.
Jag kan inte, som många andra
bara plugga lite hit och dit,
jobba med lite allt möjligt,
och se vart det leder.
Även om det kan leda till ett välbetalt och roligt jobb
och en bra framtid.
För jag vill att framtiden ska komma snart.
Och då kan man inte dra ut på tiden
och lägga ner massor av år på att plugga sånt som man inte kommer jobba med.
Jag tror att jag börjar förstå nu.
Att jag har bestämt mig.
Att det är därför det känns så jobbigt.
Jag vet vad jag måste göra för att det ska bli rätt,
och det är väldigt svårt.
Jag vill inte lämna.
Men jag vill.
Helvete.
...
När man tvekar... vad gör man då?
Jag hatar sånt här.
Jag vill inte sånt här.
Det är så extremt jobbigt att helt enkelt inte veta,
att känna att man inte har någon aning längre.
Är det verkligen rätt för mig det här?
Är det just det här jag faktiskt vill göra?
Borde jag leta efter någonting annat?
När jag sitter där med böckerna och försöker läsa,
då börjar jag alltid tänka på massa annat.
"Just det, jag måste söka praktikplats också..."
"Och just det, snart ska vi lämna in den där uppgiften, måste börja med den snart..."
"Och just det, snart är det det där seminariet, då måste jag ju läsa den andra boken, det kanske man borde göra innan?"
Då, efter alla de där tankarna,
kommer en tanke som dödar alla andra,
som fullständigt sätter mig i trans.
"Är det verkligen det här jag vill göra?"
För jag vet inte längre.
Jag känner inte samma entusiasm som innan.
Det känns mest bara jobbigt.
Och när jag ser hur ambitiösa de andra är,
hur mycket de vill,
hur mycket de orkar kämpa för att komma dit,
då känner jag bara att jag kanske inte borde.
Det är ju egentligen inte just det här jag vill med mitt liv.
Jag vill någonting som möjligtvis skulle kunna hända i och med det jag gör nu.
Men just det skulle ju kunna hända i alla fall.
Borde man verkligen lägga ner så mycket tid och kraft och pengar på någonting man nog egentligen inte riktigt vill?
Tre år av livet är ändå rätt lång tid.
Man vad skulle man göra annars då?
Resa, jobba, skriva, måla?
Man måste ju få pengar någonstans ifrån också.
Jag är en kreativ person.
Jag vill göra kreativa saker.
Men det är svårt att tjäna pengar på sin kreativitet.
Väldigt svårt.
Fast om man verkligen vill,
borde man inte kunna då?
Borde man inte kunna lyckas?
Jag vill ju gärna tro att det är så. Men det är inte så enkelt.
Jag vet inte.
Jag vet helt enkelt bara inte.
Och jag har ingen tid att tänka efter innan,
för det finns inget "innan" längre.
Jag hatar sånt här.
...
När livet är som sämst och som bäst på samma gång
Det känns som att jag aldrig mer har ett slentrian-liv.
Ingenting är någonsin "normalt", och kommer nog aldrig vara det heller.
Med min bakgrund är det nog rätt svårt.
Om det ens finns någonting som är normalt kan man ju då fråga sig... Det kanske det inte gör.
Men om det fanns skulle det nog inte någonsin passa in som beskrivning på mitt liv.
Vad jag tror att jag vill ha sagt är väl att...
även om det händer en massa jävla skit hela tiden
så händer samtidigt en massa bra saker också.
Och både de jobbiga sakerna och de underbara sakerna gör att jag utvecklas som person.
Så jag känner väl inte riktigt längre att jag låter mig själv må dåligt när de dåliga sakerna händer.
I alla fall inte för en längre tid,
för jag hittar alltid någonting bra.
Vilket kanske har gjort att jag också blivit bättre på att söka upp de bra sakerna.
Och när man hittar nya bra saker blir livet så jävla mycket roligare.
Jag har fler bra saker i livet nu än jag kan komma ihåg att jag någonsin har haft.
Så även om livet kan vara svårare än det var innan,
kan jag ändå vara glad över att det samtidigt är så mycket bättre.
<3
